Bubblan...
Varje vecka träffar jag människor som söker hjälp med sin hälsa. De berättar historier om hur läkare har talat om för dem att de har en viss symtom som tyvärr inte går att göra något åt. Detta efter många år med olika mediciner, utredningar, samtal och det ena efter det andra, samt att de träffat i stort sett hela specialistkåren. "Tyvärr kan vi inte göra mer nu" Med en diagnos befinner sig patienten i en bubbla och har svårt för att ta egna initiativ, tills en dag då bägaren rinner över. Då träffar jag dem och de är desperata, ledsna och besvikna och mår dåligt. Ibland skummar jag igenom nätet och upptäcker artiklar där någon går ut med att de är t.ex. deprimerade. Jag som har en helt annan syn på saker och ting lägger en kommentar om hur personen kan hjälpa sig själv. Genast bryter det ut en diskussion om hur lite jag förstår. Frågeställningen kommer; du vet inte hur det är att ha depression, du vet inte hur det är att ha värk, vet du att mitt liv hänger på att jag tar