Bubblan...
Varje vecka träffar jag människor som söker hjälp med sin hälsa. De berättar historier om hur läkare har talat om för dem att de har en viss symtom som tyvärr inte går att göra något åt.
Detta efter många år med olika mediciner, utredningar, samtal och det ena efter det andra, samt att de träffat i stort sett hela specialistkåren. "Tyvärr kan vi inte göra mer nu"
Med en diagnos befinner sig patienten i en bubbla och har svårt för att ta egna initiativ, tills en dag då bägaren rinner över. Då träffar jag dem och de är desperata, ledsna och besvikna och mår dåligt.
Ibland skummar jag igenom nätet och upptäcker artiklar där någon går ut med att de är t.ex. deprimerade. Jag som har en helt annan syn på saker och ting lägger en kommentar om hur personen kan hjälpa sig själv. Genast bryter det ut en diskussion om hur lite jag förstår. Frågeställningen kommer; du vet inte hur det är att ha depression, du vet inte hur det är att ha värk, vet du att mitt liv hänger på att jag tar den och den medicinen. Svaret; jo, jag vet och förstår. Jag behöver inte ha egen erfarenhet av allt jag kan hjälpa till med. Den erfarenheten finns i berättelserna från mina patienter.
Vi är oftast så inrutade på att lovorda vår läkare. Vi tar emot medicin för att må bättre, men på sikt mår vi sämre. Medicin lurar kroppen att fungera och kroppens egna försvar och funktioner blir sämre och sämre.
Jag har patienter som är utbrända och deras sista utväg i samtal med doktorn var att ta en medicin för depression. Alla dem jag behandlat har tagit sig upp till ytan med hjälp av rätt näring, kost, motion och samtal i förtroende, inget konstigt alls. De provade medicin först, men blev ännu sämre och vågade sedan inte ta den igen. Då ringde dem till mig.
Jag som gått 9 år i grundskola och 2 år i gymnasiet. Dock med övrig utbildning som krävs för att behandla. Enkelheten är alltid det bästa tillsammans med erfarenhet, vilket jag har sedan drygt 15 år.
Vi lever i vår bubbla och den världen är oftast långt ifrån verkligheten. Vi letar också efter hjälp långt utanför vår egen sfär och tror vi ska få hjälp, men hjälpen ligger nästan alltid mitt framför näsan.
Detta efter många år med olika mediciner, utredningar, samtal och det ena efter det andra, samt att de träffat i stort sett hela specialistkåren. "Tyvärr kan vi inte göra mer nu"
Med en diagnos befinner sig patienten i en bubbla och har svårt för att ta egna initiativ, tills en dag då bägaren rinner över. Då träffar jag dem och de är desperata, ledsna och besvikna och mår dåligt.
Ibland skummar jag igenom nätet och upptäcker artiklar där någon går ut med att de är t.ex. deprimerade. Jag som har en helt annan syn på saker och ting lägger en kommentar om hur personen kan hjälpa sig själv. Genast bryter det ut en diskussion om hur lite jag förstår. Frågeställningen kommer; du vet inte hur det är att ha depression, du vet inte hur det är att ha värk, vet du att mitt liv hänger på att jag tar den och den medicinen. Svaret; jo, jag vet och förstår. Jag behöver inte ha egen erfarenhet av allt jag kan hjälpa till med. Den erfarenheten finns i berättelserna från mina patienter.
Vi är oftast så inrutade på att lovorda vår läkare. Vi tar emot medicin för att må bättre, men på sikt mår vi sämre. Medicin lurar kroppen att fungera och kroppens egna försvar och funktioner blir sämre och sämre.
Jag har patienter som är utbrända och deras sista utväg i samtal med doktorn var att ta en medicin för depression. Alla dem jag behandlat har tagit sig upp till ytan med hjälp av rätt näring, kost, motion och samtal i förtroende, inget konstigt alls. De provade medicin först, men blev ännu sämre och vågade sedan inte ta den igen. Då ringde dem till mig.
Jag som gått 9 år i grundskola och 2 år i gymnasiet. Dock med övrig utbildning som krävs för att behandla. Enkelheten är alltid det bästa tillsammans med erfarenhet, vilket jag har sedan drygt 15 år.
Vi lever i vår bubbla och den världen är oftast långt ifrån verkligheten. Vi letar också efter hjälp långt utanför vår egen sfär och tror vi ska få hjälp, men hjälpen ligger nästan alltid mitt framför näsan.
Kommentarer
Skicka en kommentar